Jag blir så otroligt provocerad av Isabella Löwengrip. Kanske är det just det som är meningen, all provocera alltså. Men jag blir helt enkelt ledsen och alldeles matt där denna starka kvinna som varit min förebild i fler år visar sig vara emot allt jag är för, i princip. 

 

Först, att hon helt och hållet nekar feminismens betydelse i både nutid och historia. Säger att feminismen verkligen inte är något för henne och sprider en allmänt felaktig bild av den. Det är jobbigt att läsa, jag blir upprörd och besviken. Men allt når sin gräns då hon sedan, dagen efter sitt inlägg, visar att hon inte läst, brytt sig eller tagit till sig av de hundratals reaktioner som finns i kommentarsfältet.  Hon skriver: "(...) hur provocerande det är att säga att man inte vill vara med i manshatar-cirkusen." EHHHH...??? Va?? Om du kollar har du massor av människor som skriver att feminism och manshat inte kan förenas med ett likhetstecken. Men du kollar inte, du tänker inte till, du värderar uppenbarligen inte andras åsikter (om de inte står på din sida). 

Jag har nu insett att du aldrig kommer att förstå. Just för att du aldrig kommer VILJA förstå. Vad tjänar du på det liksom? Eftersom att du redan har allt. 

 

Låt mig skriva om hur arg jag är. Hur ledsen jag är. Hur arg jag varit och hur ledsen jag har varit. När jag stod framför spegeln som ung tonårstjej och grät över att mina lår var för tjocka, bröst för små, för att jag inte såg ut så som jag ville. ”Om jag bara kunde ta fettet här och lägga det här, bara lite mer såhär och såhär.”

När jag och mina vänner inte vågade ha tighta byxor på oss på idrotten eftersom det liksom ”visade så mycket”.

När jag funderat över varför ingen random kille skriver till mig och berättar hur söt jag är, varför ingen visslar åt mig på stan. Vad var det för fel på mig? För något måste det ju vara. Jag kommer förmodligen få leva ensam för resten av mitt liv.

När jag placerats i grupper med ”stökiga pojkar” under grupparbetet på skolan eftersom att jag ju var en duktig flicka som kunde hålla koll på dem.

När jag provat jeans och klumpen i magen växt för varje byxa som jag var tvungen att prova i den större storlek. Ju mindre desto bättre, right? Varför sitter de åt runt rumpan men inte i midjan, är min kropp fel? Jag kan ju försöka ändra den.

När jag fått förlöjligande skratt som svar då jag bara försökt klargöra min åsikter om feminism. ”Sluta tjafsa nu!” till diskussioner som var betydelsefulla i mina ögon.

När jag sett hur mina tjejkompisar känner skam för att tycka om mat, eller att äta, att vara hungriga.

När jag läst nyheter där våldtäktsmän blivit friade från uppenbara brott.

När jag ser medmänniskor som vägrar kalla sig feminister trots att de tror på jämlikhet och människor lika värde.

 

Jag är inte sur, inte bitter, jag försöker inte gräva efter små oväsentlig fel att gnälla på. Jag är less, ledsen, arg, förbannad. Jag önskar inte ovanstående upplevelser ens på min värsta fiende! Det måste vara nog nu. Aldrig mer ska någon definieras på grund av sin kropp. Aldrig mer ska någon behöva tvivla på sitt värde och tystas ner. Aldrig mer ska någon behöva skämmas för sina mänskliga behov. ALDRIG MER. Vad är det som hindrar oss?