Tänk att jag aldrig kan vara nöjd! Jag ska alltid sukta efter mer och kan aldrig vara glad för det lilla jag har. Eller nej, fel. Inte lilla, eftersom det ofta inte är det lilla som jag vägrar nöja mig med. Om jag tänker efter så är det faktiskt ganska jävla bra! Ofta kan det vara mina egna mål och små drömmar som jag "uppnått" men som jag ändå inte glädjer mig åt utan tycker att jag borde kunna ännu bättre. 

Vill lära mig att bara kunna stanna upp ibland och suga in allt det underbara som jag faktiskt har och njuta av det. Uppskatta allt, liksom. Sedan är det ju alltid tillåtet att vilja ha mer, något måste ju få en att fortsätta att kämpa framåt.