Det är så lätt att säga att du måste sluta ha så höga krav. Några enkla ord bärandes på en tung mening, ett tungt steg. Både jag och du vet att det är så det är. Det håller inte i längden att pressa sig bortom vad som är hälsosamt, åh jag vet det så väl. Men varför gör vi det då?

 

Jag kan säga att det är svårt att släppa/dra ner på kraven bara sådär, det tror jag också att många vet. Man kan kämpa mot den duktigt ambitiösa tjejen, vilket jag trott att jag gjort, utan framsteg. Men egentligen? Anledningen till att jag inte lyckats tysta ner henne är nog att jag inte velat till hundra procent. Det låter fresteande att slippa den gnagande känslan av att aldrig duga, av att aldrig få nog. Men jag tror inte att jag vill släppa mina krav. Jag vill inte vara nöjd med lagom. Tanken av att sitta där, högst uppe, vill jag inte lägga bort. Varför det är så kan jag ta sen. Men anledningen till den lilla rösten inom mig som bara nöjer sig med det bästa, anledningen till att den sitter kvar efter alla år är inte att den borrat sig fast utan att jag inte vill tvinga den där i från. Tanken av att nöja mig med medelmåttigt gör mig rädd. 

 

Det må vara hemskt, men det är sanningen.