Det här med träning. Ibland hatar jag att träna, fast egentligen älskar jag det! Ikväll har jag Dancehall med AnnaMarica och jag vet att det innebär jobbig cirkelträning, förmodligen för att träna flås. Just nu går jag från att gruva mig till att vara aspepp, för jag vet att det kommer att kännas men också att den underbara känslan av fysiskt trötthet kommer att infinna sig efteråt. 

 

Jag tror dock att jag har källan till gruvsamheten som samlar sig i min kropp. Det är besvikelsen att inte orka ge allt. Om jag inte köttar hela tiden blir jag så oerhört besviken på mig själv och det hatet är det jag inte gillar. Det jag vet nu innan är att jag förmodligen inte kommer att hålla mig till de förväntningar jag har och att jag kommer behöva möta min besvikelse. 

 

Jag har aldrig varit, och kommer förmodligen aldrig att bli, en sådan är riktig träningmänniska som motiveras av bilder på vältränade magar och snygga muskler. Själv blir jag bara ångestfylld och bekymrad. Men även jag finner lyckan i att träna skiten ur sig, tills musklerna bränner och benen vill vika sig. Trots den gnagande tanken att jag inte kämpat nog.