Du bygger upp. Steg på steg i en trappa som jag så lättsamt går upp för. Självsäkert och glatt. Men plötsligt. Du blåser och stödet under mig är borta på en hundradels sekund. Jag faller. Inte så hårt eller högt. Men landningen lämnar blåmärken. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Vill du att jag ska ta mig hela vägen upp, oskadd? Snart händer det igen. Jag klättrar upp raskt, nästan springer. Denna gång! Men nej. Det raserar, jag ramlar redlöst. Aj! Efter flera fall börjar blåmärken dunka av smärta.