Låt mig skriva om hur arg jag är. Hur ledsen jag är. Hur arg jag varit och hur ledsen jag har varit. När jag stod framför spegeln som ung tonårstjej och grät över att mina lår var för tjocka, bröst för små, för att jag inte såg ut så som jag ville. ”Om jag bara kunde ta fettet här och lägga det här, bara lite mer såhär och såhär.”

När jag och mina vänner inte vågade ha tighta byxor på oss på idrotten eftersom det liksom ”visade så mycket”.

När jag funderat över varför ingen random kille skriver till mig och berättar hur söt jag är, varför ingen visslar åt mig på stan. Vad var det för fel på mig? För något måste det ju vara. Jag kommer förmodligen få leva ensam för resten av mitt liv.

När jag placerats i grupper med ”stökiga pojkar” under grupparbetet på skolan eftersom att jag ju var en duktig flicka som kunde hålla koll på dem.

När jag provat jeans och klumpen i magen växt för varje byxa som jag var tvungen att prova i den större storlek. Ju mindre desto bättre, right? Varför sitter de åt runt rumpan men inte i midjan, är min kropp fel? Jag kan ju försöka ändra den.

När jag fått förlöjligande skratt som svar då jag bara försökt klargöra min åsikter om feminism. ”Sluta tjafsa nu!” till diskussioner som var betydelsefulla i mina ögon.

När jag sett hur mina tjejkompisar känner skam för att tycka om mat, eller att äta, att vara hungriga.

När jag läst nyheter där våldtäktsmän blivit friade från uppenbara brott.

När jag ser medmänniskor som vägrar kalla sig feminister trots att de tror på jämlikhet och människor lika värde.

Jag är inte sur, inte bitter, jag försöker inte gräva efter små oväsentlig fel att gnälla på. Jag är less, ledsen, arg, förbannad. Jag önskar inte ovanstående upplevelser ens på min värsta fiende! Det måste vara nog nu. Aldrig mer ska någon definieras på grund av sin kropp. Aldrig mer ska någon behöva tvivla på sitt värde och tystas ner. Aldrig mer ska någon behöva skämmas för sina mänskliga behov. ALDRIG MER. Vad är det som hindrar oss?